Jeweljulia

Jag skulle nog få panik, ren och skär panik om mitt vatten skulle gå. 

Jag pratade med min syster i går och berättade att jag nog inte är gjord för det här. Jag tycker det känns så onaturligt, både att ha något levande inuti mig, samt förlossningen - trots att det är något av det mest naturliga som finns. 

Visst, det är inte så att jag hoppar till varje gång bebis rör sig där inne i magen (det är rent av fantastiskt), men tanken på det kan få mig att reagera.

På tal om rörelser från magen så kan jag nu meddela att jag blivit så van vid att det rör sig där inne att jag nu endast tänker på det när han gör mig illa. Det är också ganska sjukt, haha! 😄

Vad jag menar när jag säger att han gör mig illa är när han sträcker på benen (eller vad det nu är han gör där inne) så att rumpan åker rakt upp i revbenen - AJ! - samtidigt som fötterna trycker ut genom sidan av magen. 

Sen kan han "bara" lägga sig precis intill revbenen också och det gör förbaskat ont, och det blir ännu värre om han gör det när vi åker bil eftersom att han då stöter i mer när vi åker över gupp och i svängar.

Men, men... Jag längtar efter honom jättemycket. Det ska bli spännande att se om han är likadan utanför magen, som han är inuti den. 

I dag är det faderskapsregistrering som gäller också, eftersom att jag och D inte är gifta, så vi båda får vårdnaden. Spännande.