Jeweljulia

Amningen gick väldigt bra, de tre första dagarna, sen blev mina bröstvårtor allt mer såriga och jag fick ont av att amma, men så skulle det ju vara? Det hade man ju hört - brösten måste härdas, och mjölken flödade ju! Men efter någon vecka med smärta fick det bli ett samtal till amningsmottagningen för hjälp och råd. Väl där fick vi veta att de lärt oss fel på BB (ja, amning är något man lär sig och lär man sig fel är det inte kul för varken bebisen eller mamman) och att Charles därför fått fel tag om bröstet och då sugit sönder mina bröstvårtor. Vi fick lära oss hur man gjorde rätt och vinkade glatt hej då, för nu skulle det ju ordna sig, eller hur?!

Vi kom hem och började amma rätt, dag ut och natt in - ungefär. Dock gick det inte som vi tänkt, bröstvårtorna blev inte bättre - de blev variga, blodiga och helt plötsligt blev Charles spyor röda av blodet från mina bröst. Smärtan var olidlig och jag började gråta vid amning, sköt upp på maten för Charles för att slippa smärtan och en gång skrek jag så högt rakt ut pga smärtan att jag skrämde Charles så att han började gråta. Människor i min omgivning började säga till mig att sluta amma, min mamma och min syster ringde och sa till mig att jag inte var klok, att man är en lika bra mamma om man ger ersättning, så en dag, när Charles var sex veckor sa jag till D att "i dag slutar jag att amma". Vi hade tid för läkarbesök på BVC någon timma senare och jag berättade då mitt val och de var riktigt stöttande i mitt val - de visste att det var bäst för både mig och Charles. Läkaren bad sedan mig om min arm, han ville testa en grej. Han gjorde testet och berättade sedan vad det innebar, i korta drag kan vi säga att genom att försiktigt dra sin penna över min arm kunde han säga att jag aldrig hade kunnat amma utan att få såriga bröst, så om jag någonsin väljer att skaffa ett syskon åt Charles så kommer jag inte kunna, eller vilja, amma då heller.

 

I sex veckor hade jag, åtta gånger dagligen, utsatt mig för den värsta smärta jag någonsin upplevt. Mina bröstvårtor blev helt söndertrasade och jag mådde pyton. Men det är inte längre den värsta smärtan jag upplevt, för att ge upp amningen var ännu värre än amningen.

 

Dagen efter jag slutat amma fick jag mjölkstoppande medicin. Så fort jag tagit den fick jag aldrig mer amma Charles eftersom att den gjorde mjölken till gift.

Jag visste att jag inte var en dålig mamma för att jag gav ersättning, men jag kände mig förskräcklig som inte gav min son bröstet när han skrek efter det. Charles blev hysterisk och inget kunde lugna honom - han ville inte ha flaskan egentligen - han ville ha bröstet. Han, som är väldigt glad i mat, kunde helt plötsligt när jag matade honom börja storgråta och leta efter bröstet istället. Han sög bara på hud och började avsky nappen som tidigare lugnat honom. Han hittade min arm och sög en liten stund innan jag tog bort, men ändå hann jag få ett sugmärke - på armen! I ungefär en vecka var han hysterisk och det fanns inget jag kunde göra. Jag mådde förjävligt. 

Jag fortsatte gråta varje dag trots att jag slutat med amningen, nu grät jag inte över smärtan i bröstvårtorna längre, utan över smärtan i hjärtat.

Efter en vecka började Charles som sagt att vänja sig vid flaskan och grät knappt något alls längre, jag däremot fortsatte att gråta dagligen tills det en dag kändes okej. Då hade det gått ungefär två veckor och även jag hade vant mig vid flaskan.

 

Jag är med i en mammagrupp på facebook och utan dem hade jag inte klarat det här så bra som jag gjort. Det är SÅ många som har problem med amningen och det är SÅ många som får ge mjölkersättning antingen utöver amningen eller istället för amningen, för det är inte lätt! Tidigare hade jag ingen aning om att det var så vanligt att inte amma, och det är det inte många som vet och som därför går in i fruktansvärda depressioner för att de ser det som ett misslyckande, en stor sorg som de inte kan släppa taget om. Jag önskar att all amningshets från barnmorskor runt om i landet upphör, för de är delaktiga i många kvinnors psykiska ohälsa.