Att passa idealet, men inte normen

Jag vet att jag inte får klaga. Men jag måste få känna och mina känslor klagar. 

Vi var på jakt efter en ny BH till mig i dag. Detta är ett område som tidigare har gett mig panikångestattacker i provrummen och jag vägrar numer shoppa BH utan att ha D med mig som någon slags sköld. 
Vi började på stället där jag köpt BH’ar de senaste fem åren. Vi insåg efter ca en halvtimme i provrummet att de inte hade en enda BH som passade mig. Jag gick i förväg till en annan affär och fick kolla runt på egen hand utan att bli hälsad på, och trots att jag gick runt i affären i kanske fem minuter och kollade på BH’ar och plockade på mig så hade jag inte ens fått ögonkontakt med någon i personalen när jag stängde dörren till provrummet om mig. Jag insåg snabbt att jag behövde hjälp med att få fram fler storlekar och modeller, men ingen kom och frågade om det gick bra. Jag kände pulsen öka och jag ringde D. Det var C som strulade och D undrade om de verkligen behöve komma. Det behövde de verkligen. De kom till provrummet efter mycket strul och höga skrik. D gick ut i butiken och gjorde personalens jobb. Som tur var är han ingen expert och bad om hjälp och då fick vi nog den bästa hjälp jag någonsin fått i en butik. Vi konstaterade att jag har en så udda storlek att den inte ens görs till svenska marknaden. Min midja är för smal helt enkelt. Första gången jag fick en BH var jag 11-12 år och hade 65AA, nu har jag 60F-G. Jag beklagade mig till den fantastiska kvinnan i butiken och hon kunde förstå min frustration. 

Jag har för liten kropp för mina stora bröst, eller är det tvärt om? 

I många år har jag avskytt BH-industrin för i många år har den fått mig att känna mig som ett freak. 

(null)
En BH i fel storlek fick följa med hem, men den duger för nu. 

Naket

Hög på koffein ligger jag i nattliga tankar medan jag skrollar igenom inspirationsbilder på Pinterest. 

De flesta jag möter tycker att jag är okej i början. Sen inser de att jag är väldigt mycket person i relation till det "lilla" format jag kommer i. Jag kan inte, och vill faktiskt inte, ändra på mig, jag vill istället ändra på världen. I mitt huvud är jag någon slags pionjär som sticker ut hakan och tar smällar för att framtidens människor inte ska behöva uppleva saker och ting som jobbiga. 
Jag pratar högt och offentligt om det facto att jag lider av psykisk ohälsa, ett ämne som gör många människor obekväma och jag fick till och med höra att jag lägger min börda på andras axlar genom att berätta om mitt mående. Min avsikt är inte att "flytta över" bördan, och det är antagligen inte ens möjligt. Mina avsikt är att neutralisera en sjukdom som i vissa fall leder till döden. Ja, för psykisk ohälsa är trots allt en sjukdom. I mitt fall handlar det om depression (sedan 11-årsåldern), ångest (sedan tidiga tonår), panikångest (sedan två år tillbaka) och PTSD (post traumatiskt stressyndrom som uppstår efter trauma, händelsen är inget jag talar högt om i det offentliga rummet).
Men det är inte bara det; jag är även högljudd, gör ofta som jag vill utan att bry mig om andra människors reaktioner och skrattar väldigt högt. Det sistnämnda är nog den punkt som absolut flest personer stör sig på med mig. 

Sen är det detta med att jag är något av en kamelont, jag anpassar mig till situationer exceptionellt bra. Men det blir också att de delar jag tycker om bäst får följa med mig, så jag är aldrig helt "normal", men aldrig heller helt "alternativ". Det blir lite tokigt för normala personer tycker inte om det som sticker ut, och alternativa personer tycker inte om det som är normalt. Båda kategorier människor tycker om mig till en början (om jag inte skrattar, för då försvinner personerna som tillhör kategorin "normala") eftersom att jag är bra på att anpassa mig, men med tiden som jag blir allt mer bekväm med sällskapet blir jag också allt mer mig själv och plötsligt är jag inte längre en del av gemenskapen.
Det blir liksom inte så att jag accepteras någonstans. 

Jag bryr mig inte om vad folk tycker om mig, för jag kommer fortsätta vara jag. Dock blir jag lite besviken och en gnutta sårad att 100%-Julia sällan accepteras i vänskapsrelationer. 

  • Negativt med att vara jag: människor gillar sällan den äkta varan. 
  • Positivt med att vara jag: jag bryr mig inte om vad folk tycker om mig, utan ser mig själv som en pionjär. 
(null)